AnnaWesterdahl

Den här helgen har varit tung... I lördags läste jag något ofattbart på facebook och sedan har tankarna farit åt alla håll. En 14åring, som inte lever mer. En 14åring som jag barnvaktat och lekt med när han var mindre. En 14åring jag säkert inte sätt på 12 år. En 14åring jag en gång kände men som inte skulle veta vem jag är. Det är tungt trots det. Tungt med död i så unga åldrar. Ingen kan väl gå oberörd. Jag önskar hans familj allt gott och tänker på dem massor och skickar så mycket ork jag bara kan. Vet hur tungt det är att förlora en familjemedlem. Att begrava någon som livet inte var slut för en, som det knappt hade börjat för. Jag önskar jag kunde säga till den här familjen att tiden läker alla sår, att det blir bättre med åren. Saknaden försvinner dock aldrig och den blir inte mindre eller svagare. Men man lär sig leva med den, man gör den till vardag. Så om någon i familjen till denna pojke mot för modan skulle läsa det här så vill jag  bara säga, ta en dag i taget och glöm inte andas, det finns massor av mäniskor som har er i tankarna!