AnnaWesterdahl

På bara ett par dagar har jag läst ut boken Balanskonster för nya lärare av Katja Hvenmark-Nilsson. Det var en riktigt bra bok om olika situationer som uppstår i lärarens vardag och som ingen på universitetet tänkt på att en ska förberedas inför. Exempelvis hur en ska kunna få ihop en fritid och ett privatliv trots att en är nyexaminerad och nyanställd lärare. Ni vet, den där förmånen att ha ett livet utanför arbetet som vissa männsikor verkar tro att lärare inte har rätt till. Boken tar även upp hur en kan bemöta sin klass, hur en kan tänka vid rättning av prov och uppgifter så att arbetsbördan inte blir för stor eller hur matriser kan användas för att underlätta arbetet. I första hand riktar sig boken till gymnasielärare men även jag som pluggar till grundlärare med inriktning mot de lägre åldrarna kännde att det fanns mycket matnyttigt att hämta i boken. Så om du är ny lärare eller lärarstudent rekomenderar jag denna bok starkt. Den liksom får en att känna att det är okej att allt inte blir som en har tänkt sig och att det inte betyder att du är en värdelös lärare. Bara en sådan sak, en bok som får en att känna att det är okej att misslyckas, bara en provar igen på ett annat sätt, måste ju vara läsvärd!

Nu på morgonen har jag läst ut Nelson Mandela - Samtal med mig själv som jag köpte på bokrean i år. Den var inte lika inspirerande som jag hoppats men definitivt läsvärd. Många fina citat och tankar från Nelson Mandela, efter att ha läst den får en en helt annan bild av honom. Jag har gått lite för att se honom som en hjälte i stil med Stålmannen till att få lite emr insikt i männsikan med sjukdomar och ångest och ilska och kärlek och uppoffringar. På ett sätt är det fint att få en glimt av människan bakom det offentliga men å andra sidan spricker bilden av hjältesagan. Men det jag tar med mig från boken är att om en helt vanlig människa en gång lyckades åstadkomma det som Nelson Mandela gjorde så kan det hända igen. Förhoppningsvis är det en positiv förändring som väntar.

 

Jag rekomenderar definitivt andra att läsa denna bok. Att tänka på är dock att det inte är en lättläst bok utan det tar tid och eftertanke för att ta sig igenom den, så se till att du har tid när du börjar.

Jag har nyligen läst en forskningsrapport om hur transpersoner påverkas av stödet från sina föräldrar och det var skrämmande läsning. Till gruppen transpersoner räknas exempelvis transvestiter, transgenderister, dragkings/dragqueens, transsexuella, intergender och intersexuella.(http://sv.wikipedia.org/wiki/Transpersoner) Exmepel på saker som påverkas av om en transperson har föräldrastöd eller inte är mental hälsa, självförtroende, fysisk hälsa, boende och intentionen att bilda familj. Det var väl kanske inte så chockande att dessa saker och situationer var betydligt bättre för personer med stöd från föräldrar. Det enda här som förvånade mig var att personer med föräldrastöd i större utsträckning har ett boende och lyckas betala hyra i tid. Något som jag tyckte var chockande var dock att 75% av transpersoner vars föräldrar inte stöttar dem lider av deppresiva symtom, 70% har funderat på självmord och av dessa 70% har 57% faktiskt försökt ta livet av sig. Hos transpersoner med stöttande föräldrar ser dessa siffror väldigt annorlunda ut. När stödet finns så visar studien på att endast 23% lider av deprresionssymptom, 34% har funderat på självmord och av dessa har 4% faktiskt försökt. Det är fortfarande höga siffror trots föräldrars stöttning men det är en enorm skillnad för transpersoner om föräldrarna ger stöd eller inte.

Med detta i åtanke vill jag bara säga: Föräldrar, stötta era trans barn. Det är en fråga om liv och död!

 

Det kan vara svårt att veta hur en ska stötta och vad en kan göra för sitt trans barn. Mitt förslag är kalla barnet för rätt pronomen (han, hon eller hen) säg inte saker som "Jag stöttar dig i det här men för mig kommer du alltid vara en ... (sätt in valfritt pronomen)". Det är inte att stötta. Prata med ditt barn om hur hen vill bli bemött/hur hen faktiskt blir bemött och hur det känns. Visa att du bryr dig och finns för barnet. Älska barnet villkorslöst. Om du själv tycker att det är jobbigt eller inte förstår, sök hjälp hos någon annan än barnet. Ditt barn har antagligen fullt upp med att anpassa sig till att ha kommit ut som transperson, hen behöver inte din ångest också.

 

Vill du läsa forskningsrapporten själv? Här kommer länken:
 http://transpulseproject.ca/wp-content/uploads/2012/10/Impacts-of-PKPStrong-Parental-Support-for-Trans-Youth-vFINAL.pdf

Idag har jag suttit på min uteplats i solen och läst och pluggat. Inte mycket vettigt har blivit gjort men väldigt skönt har det varit. Och ikväll får jag umgås med en underbart fin vän. Mitt liv är inte så pjåkigt.

 

En till solig dag. I och för sig bara en solig eftermiddag men jag tar vad jag kan få. Är så himla trött på kyla och vinter. Jag önskar mig sommar och 20 grader varmt och sol året om. Snö och kallt är verkligen inte min grej.

 

Idag har jag börjat sista veckan på praktiken. Känns lite vemodigt att jag snart måste säga hejdå till kidsen och skolan för jag trivs trots allt ganska bra där. Just nu känner jag mig dock extremt peppad på att bli klar och få börja jobba. Så himla skönt ska det bli. Jag gillar tanken på att få ha en egen klass med allt vad det innebär. Till sommaren är det bara 1 år kvar innan det är dags. Läskigt men roligt på samma gång. Känns som om jag längtar ihjäl mig.

Denna helg fick jag två soliga dagar i Göteborg. Fantastiskt fina Göteborg. Gårdagen spenderades med Jonas mamma och mormor så att de fick gjort allt de ville i Göteborg innan det var dags för konsert med Tongångarna. Tongångarna är orkestern som Jonas spelar i nu. De är okej, ine den bästa orkestern jag hört men denna gång var de bättre än förra gången så nästa gång kanske de till och med är riktigt bra. Efter konserten åt vi middag innan Jonas mamma och mormor skulle ta tåget hem och jag och Jonas passade på att ta en prommenad hem till gammlestaden från centrum. Skönt att få den egentiden bara vi. Har inte varit mycket egentid denna helg men den har varit toppen ändå.

 

Idag har vi haft en hög med vänner över i Jonas lilla 20kvm lägenhet. Det har gjorts egna pastaknyten med mycket god fyllning. Sådär gott så en höll på att dö lite grann. Efter pastan åt vi glass med varma hallon. Jag är fortfarande så mätt att jag nästan dör. Det var så trevligt och mysigt och roligt och underbart. En känner sig så full av energi och lycka efter en hel helg full med kärlek och fina vänner. Nu är jag helt laddad för sista veckan på praktiken.

8 mars.

Internationella kvinnodagen.

En dag för att belysa samhällets orättvisor och icke-jämställdhet.

En dag att glädjas över att kampen förs och en dag att bäva för att kampen behövs.

Inte en dag för presenter och grattis.

En dag för att ta hand om sig och reflektera över sitt liv och sin omgivning.

En dag för att påminna om arbetet som gjorts och arbetet som är kvar.

Den dagen är det idag.

Jag har lite mixade känslor inför min VFU just nu. Allt går bra och jag kommer jättebra överrens med min hanledare men jag känner mig även redo att få ha en egen klass och göra saker helt och fullt på mitt sätt. Ser fram emot att vara färdigutbildad och få prova vingarna samtidigt som det skrämmer livet ur mig. Men VFUn ger mig i alla fall trygghet i att jag pluggar till rätt yrke så det känns ju bra. Så det är mitt liv just nu. Mixade känslor fyllda med förväntan, rastlöshet och hopp.

Som några av er vet så hade jag ett rätt crappy 2013 och ibland gör det sig påminnt. Inte så att jag sitter och deppar ihop över det längre men typ så att det svider lite. Tar visst längre tid att läka än jag trott. Som när en inser att en inte kan bli så där supervän med någon på grund av saker som hänt tidigare. Eller när ens vänner inte längre hör av sig på grund av saker som är överspelade sedan länge. Eller när en måste försvara sina handlingar för människor som inte alls har med det hela att göra för att någon annan berättat vilken stor skit en är och glömt berätta att beskrivningen är subjektiv. Såren som det där förbaskade 2013 lämnade läker inte alls så fort som jag vill. Men jag kanske måste vara tålmodig. Kanske jag ska ge mig själv tid att hitta tillbaka till mig. För jag är fan värd att hitta!

 

Jag vet att bloggandet går sådär just för tillfället. Har egentligen massor jag vill skriva om, men inte orken att formulera det eller orken att stå på mig i vissa debatter. Nu är det ju inte så många som läser min lilla blogg, men de som gör det är ju de vars åsikter spelar roll för mig. Min familj och närmaste. Så att då veta att en har åsikter som de inte håller med om och inte ha kunskapen att kunna bygga sina argument på fakta blir ohållbart för mig. Jag orkar inte alltid försvara varför jag tycker som jag gör, något som en måste om en är den i umgängeskretsen med avvikande åsikter tyvärr. Det är ett fegt grepp och det är något jag måste jobba på.

 

Någon som jag är imponerad av och som orkar stå på sig är denna människa:

Läs hennes brev till Erik Almqvist och bli påmind om vad det är för retorik SD kör med. Kunskap är makt!