AnnaWesterdahl

Min farmor är världens finaste farmor. Det finns säkert fler världens finaste farmödrar där ute och det är okej. Det är det som är bra med att ha varsin egen värld. Min farmor kan vara finast i min värld och din farmor kan vara finast i din!

 

I alla fall...när man besöker min farmor får man massa mat och oändliga historier om hur det varit när hon växte upp och när min pappa växte upp. De flesta historier har jag hört tusentals gånger men jag gillar fortfarande att höra henne berätta dem för det är fint att hon fortfarande kan det och jag uppskattar att hon minns dem och kan forsätta upprepa dem för mig. Jag inbillar mig att jag då kanske kommer komma ihåg dem och kan återberätta mycket av dem för mina framtida barn en dag. Särskilt berättelser om min pappa, det känns extra viktigt att minnas dem eftersom mina framtida barn aldrig kommer få träffa honom.

 

Idag har hon dock berättat hur hon insåg att hon var stökig (Tro mig, du har inte sett stökig förens du varit hos min farmor). Hon har nämligen skält på sina söner i alla år för att de inte städar efter sig och att hon måste plocka upp efter dem. Så, när den siste flyttat hemifrån insåg hon att det inte blev mindre stökigt och då plötsligt slog det henne. Det var inte sönerna som var stökiga, det var hon. Detta tycker jag är en fin berättelse om självinsikt och hur vi ofta inte har någon alls utan är så inkörda på det vi själva tror så vi glömmer att öppna ögonen och se oss omkring. Jag hoppas jag får fler sådanna här fina historier att lägga på minnet under helgen...