AnnaWesterdahl

Jag har nyligen läst en forskningsrapport om hur transpersoner påverkas av stödet från sina föräldrar och det var skrämmande läsning. Till gruppen transpersoner räknas exempelvis transvestiter, transgenderister, dragkings/dragqueens, transsexuella, intergender och intersexuella.(http://sv.wikipedia.org/wiki/Transpersoner) Exmepel på saker som påverkas av om en transperson har föräldrastöd eller inte är mental hälsa, självförtroende, fysisk hälsa, boende och intentionen att bilda familj. Det var väl kanske inte så chockande att dessa saker och situationer var betydligt bättre för personer med stöd från föräldrar. Det enda här som förvånade mig var att personer med föräldrastöd i större utsträckning har ett boende och lyckas betala hyra i tid. Något som jag tyckte var chockande var dock att 75% av transpersoner vars föräldrar inte stöttar dem lider av deppresiva symtom, 70% har funderat på självmord och av dessa 70% har 57% faktiskt försökt ta livet av sig. Hos transpersoner med stöttande föräldrar ser dessa siffror väldigt annorlunda ut. När stödet finns så visar studien på att endast 23% lider av deprresionssymptom, 34% har funderat på självmord och av dessa har 4% faktiskt försökt. Det är fortfarande höga siffror trots föräldrars stöttning men det är en enorm skillnad för transpersoner om föräldrarna ger stöd eller inte.

Med detta i åtanke vill jag bara säga: Föräldrar, stötta era trans barn. Det är en fråga om liv och död!

 

Det kan vara svårt att veta hur en ska stötta och vad en kan göra för sitt trans barn. Mitt förslag är kalla barnet för rätt pronomen (han, hon eller hen) säg inte saker som "Jag stöttar dig i det här men för mig kommer du alltid vara en ... (sätt in valfritt pronomen)". Det är inte att stötta. Prata med ditt barn om hur hen vill bli bemött/hur hen faktiskt blir bemött och hur det känns. Visa att du bryr dig och finns för barnet. Älska barnet villkorslöst. Om du själv tycker att det är jobbigt eller inte förstår, sök hjälp hos någon annan än barnet. Ditt barn har antagligen fullt upp med att anpassa sig till att ha kommit ut som transperson, hen behöver inte din ångest också.

 

Vill du läsa forskningsrapporten själv? Här kommer länken:
 http://transpulseproject.ca/wp-content/uploads/2012/10/Impacts-of-PKPStrong-Parental-Support-for-Trans-Youth-vFINAL.pdf

8 mars.

Internationella kvinnodagen.

En dag för att belysa samhällets orättvisor och icke-jämställdhet.

En dag att glädjas över att kampen förs och en dag att bäva för att kampen behövs.

Inte en dag för presenter och grattis.

En dag för att ta hand om sig och reflektera över sitt liv och sin omgivning.

En dag för att påminna om arbetet som gjorts och arbetet som är kvar.

Den dagen är det idag.

Jag vet att bloggandet går sådär just för tillfället. Har egentligen massor jag vill skriva om, men inte orken att formulera det eller orken att stå på mig i vissa debatter. Nu är det ju inte så många som läser min lilla blogg, men de som gör det är ju de vars åsikter spelar roll för mig. Min familj och närmaste. Så att då veta att en har åsikter som de inte håller med om och inte ha kunskapen att kunna bygga sina argument på fakta blir ohållbart för mig. Jag orkar inte alltid försvara varför jag tycker som jag gör, något som en måste om en är den i umgängeskretsen med avvikande åsikter tyvärr. Det är ett fegt grepp och det är något jag måste jobba på.

 

Någon som jag är imponerad av och som orkar stå på sig är denna människa:

Läs hennes brev till Erik Almqvist och bli påmind om vad det är för retorik SD kör med. Kunskap är makt!

 

Det visar sig att LRF har gått ut och kommenterat det där med att tjejer blir snygga av kött. "tjejer kan bli snygga på många sätt" är tydligen ett mycket bättre uttalande enligt LRF. Jag säger skärpning! Tjejers uppgift i livet är fortfarande inte att vara snygga.

Läs mer om uttalandet här:http://mobil.dn.se/ekonomi/lrf-arrangor-kott-viktigt-for-tjejer-som-ska-bli-snygga/

Ibland gör det ont i mig när människor stöttar mig i min kamp när kampen är mot andra men när de själva blir objektet för kampen så är det ett annat ljud i skällan. Kampen jag pratar om är såklart mitt mål att i år ta tag i och våga tala om vad jag tycker. Att våga stå på mig i min antirasism, i min feminism och i min rätt att vara jag. Men visst är det spännande med människor som tycker att den kampen är bra, tills de själva säger något rasistiskt eller sexistiskt eller nekar mig rätten att vara jag. Då hux-flux ska jag sluta krångla och de är inte säkra på var de har mig. En intressant iaktagelse så här en måndag...

Det här året har jag bestämt mig för att försöka orka lägga ner tid och energi på saker som är viktiga för mig. Exempelvis min rätt att identifiera mig som intergender, kvaliteten på lärarutbildningen, feminisktiska frågor, alla människors rätt att ha det bra, osv. Detta kommer kräva att jag måste försöka orka vara en sådan där människa som många kallar politiskt korrekt eller PKmaffian. Detta är uttryck som i alla fall i min umgängeskrets används som skällsord. Men varför skulle jag inte vara politiskt korrekt? Jag tycker ju inte att det är skoj att skämta om exempelvis kvinnor som sexobjekt. Jag tycker att en måste tänka sig för ibland och vrida och vända på saker ur olika perspektiv. Detta är dock ett beslut som kommer ta tid och energi från mig så jag kanske inte orkar i alla situationer, men jag ska verkligen försöka.

 

Så min första aktion efter att jag fattat detta beslut var att gå till Studentombudet på Karlsatds universitet och prata om vad jag tycker behöver arbetas med och förbättras på lärarutbildningen där. Många av problemen som finns är inte typiska för Karlstads universitet utan är vad jag förstått problem på de flesta lärarutbildningar i landet. Men jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma problemen och ta tag i dem allt eftersom de dyker upp. Någon gång måste vi i Sverige få till en bra, hållbar lärarutbildning som sätter kompetenta, inspirerande lärrar ut i världen. Så håll tummar och tår för att det nu ska bli förändringar som resulterar i en bättre utbildning på sikt.